...
Har inte varit inloggad nu på... kanske fem dagar. Borde inte börja förklara här för mig själv varför jag inte brytt mig om att skriva ett inlägg, men gör det ändå:
Jag har varit med om en massa. Dåliga och bra saker, men mest dåliga. Tänker inte skriva exakt vad eftersom jag inte tänker blotta mitt liv helt här i bloggen. Men säger några ord - bråk, gråt och slagsmål. Eller typ blod, svett och tårar. :P Har haft det mycket jobbigt och kämpat för att hålla humöret uppe. Det värsta är att ingen av mina vänner, inte ens mina närmaste vänner, vet något om det här. Har inte bara berättat hur jag känner. And it's killing me.
När allt har varit som värst har jag legat hela natten vaken och bara lyssnat på musik - Muse, Tokio Hotel och allt som gör mig glad för stunden. Jag är kanske en överdrivet känslig person, men jag kan ju inte ändra på det så. Alla har för sig att jag är den hårda personen som kan ta hur mycket skit som helst, men nej, det har jag aldrig varit. Jag har varit med om sånt som många inte varit. Och bara för att påpeka; jag skriver inte det här för att söka medkänsla eller uppmärksamhet, utan bara för min egen skull. Jag vet att min blogg har blivit tråkig men måste bara avreagera mig, annars klarar jag mig inte. Har alltid haft ett behov att avreagera min känslor skriftligt, vilket jag nu gör.
Hmm, så var var jag? Ja, just det, nämnde att jag varit med om sånt som många i min ålder inte varit med om. Eller visst finns det många som varit med om liknande saker, men jag har aldrig träffat på någon sån. Har ni t.ex. varit med om att ens ena förälder helt plötsligt utan förvarning tappat all känsla för förnuft och börjat dricka, gömma sig undan familjen och ännu värre saker? Antagligen har några nog varit med om sådant. Inte trevligt alls.
Och vad gjorde jag mitt i allt det kaoset? Gömde mig? Jepp, ibland, ända tills jag slutade bry mig. Låtsades som om inget var fel. Men något var ändå fel. När jag upptäckte att det inte gick att skuffa undan sina känslor med bl.a. en kort period av anorexi och annat dåligt började jag planera att rymma utomlands. Brydde mig inte alls om något mera utan tänkte bara ut sätt att komma bort hemifrån. Planerade att jag skulle ta ett flyg till Tyskland eller Frankrike utan att säga någonting och bara försvinna och kanske komma tillbaka fem år senare. Jag vet, naivt.
Men nu har jag på något sätt börjat tveka. Är jag ändå feg trots allt jag gått igenom?
Faan vilket långt inlägg, story of my life...
Jag har varit med om en massa. Dåliga och bra saker, men mest dåliga. Tänker inte skriva exakt vad eftersom jag inte tänker blotta mitt liv helt här i bloggen. Men säger några ord - bråk, gråt och slagsmål. Eller typ blod, svett och tårar. :P Har haft det mycket jobbigt och kämpat för att hålla humöret uppe. Det värsta är att ingen av mina vänner, inte ens mina närmaste vänner, vet något om det här. Har inte bara berättat hur jag känner. And it's killing me.
När allt har varit som värst har jag legat hela natten vaken och bara lyssnat på musik - Muse, Tokio Hotel och allt som gör mig glad för stunden. Jag är kanske en överdrivet känslig person, men jag kan ju inte ändra på det så. Alla har för sig att jag är den hårda personen som kan ta hur mycket skit som helst, men nej, det har jag aldrig varit. Jag har varit med om sånt som många inte varit. Och bara för att påpeka; jag skriver inte det här för att söka medkänsla eller uppmärksamhet, utan bara för min egen skull. Jag vet att min blogg har blivit tråkig men måste bara avreagera mig, annars klarar jag mig inte. Har alltid haft ett behov att avreagera min känslor skriftligt, vilket jag nu gör.
Hmm, så var var jag? Ja, just det, nämnde att jag varit med om sånt som många i min ålder inte varit med om. Eller visst finns det många som varit med om liknande saker, men jag har aldrig träffat på någon sån. Har ni t.ex. varit med om att ens ena förälder helt plötsligt utan förvarning tappat all känsla för förnuft och börjat dricka, gömma sig undan familjen och ännu värre saker? Antagligen har några nog varit med om sådant. Inte trevligt alls.
Och vad gjorde jag mitt i allt det kaoset? Gömde mig? Jepp, ibland, ända tills jag slutade bry mig. Låtsades som om inget var fel. Men något var ändå fel. När jag upptäckte att det inte gick att skuffa undan sina känslor med bl.a. en kort period av anorexi och annat dåligt började jag planera att rymma utomlands. Brydde mig inte alls om något mera utan tänkte bara ut sätt att komma bort hemifrån. Planerade att jag skulle ta ett flyg till Tyskland eller Frankrike utan att säga någonting och bara försvinna och kanske komma tillbaka fem år senare. Jag vet, naivt.
Men nu har jag på något sätt börjat tveka. Är jag ändå feg trots allt jag gått igenom?
Faan vilket långt inlägg, story of my life...
Kommentarer
Trackback
