Stamning
Halloj! Tänkte ta upp ett allvarligt ämne idag... Eller allvarligt, nåjaa, men iaf. Tänkte skriva lite om stamning. Kom och tänka på detta igår natt när jag låg och tänkte. Folk som inte stammar tänker väl att stamning är något lätt att komma över och inte stör en. Men de har isåfall ganska fel. Vissa lär sig leva med stamning eller lär sig att nästan helt sluta stamma (men man kommer aldrig över stamning helt.)
Och nu undrar ni väl varför jag tar upp det här? Själv stammar jag och har gjort det sen jag var typ 9 år gammal. Igår låg jag vaken nästan hela natten och tänkte på just detta. Hur det stör mig så otroligt mycket ibland, hur frustrerande det är att stamma, att inte få något sagt osv.
Jag har en ovanligare form av stamning, inte den typiska stamningen (ni vet att man upprepar ord flera gånger och hackigt). Istället har jag svårt att börja tala. Om jag ska säga något kommer det helt enkelt inget ljud. (Detta händer ju såklart inte hela tiden.) Har svårt för att komma igång liksom. Så pga det här kan jag bli och stå tyst en stund före jag äntligen får något sagt.
Stamningen har verkligen stört mig mycket. Speciellt när jag var yngre, men nu har jag vant mig vid den och bryr mig inte mera så mycket om den. Har emellanåt svårare perioder med mera stamning och detta beror antagligen på stress eller något annat dåligt. Just nu är jag inne i en svårare period som har pågått nu i nästan ett och ett halvt år. Men, det blir väl snart lite bättre... Det är bara att acceptera sin stamning, man blir aldrig helt av med den, fastän man gått på talterapi (har själv gått på talterapi.)
Varför skrev jag det här? Personer som själv stammar och läser det här kan ju kontakta mig. har inte talat med någon som stammat förut men skulle gärna vilja göra det. Sen hoppas jag ju att ni som stammar lär er acceptera er stamning. Gå på talterapi. Det hjälper verkligen mycket. När jag gick på talterapi lärde jag mig andas rätt och till slut även att acceptera allt.
